Hej. 

Vet inte alls vad det är inlägget kommer bli, dels för att jag inte har bloggat på tio månader, dels för att klockan är tre på natten och jag sitter funderandes utan struktur. Nu kör vi.

 

För kanske tre veckor sedan så frågade min vän Nathan mig varför jag var tyst och vad jag tänkte på, varpå jag svarade att jag kände mig lite ledsen. Då sa han så här till mig ''Jag kan inte tänka mig att du är ledsen. För du är Mandi och Mandi målar, hon är kreativ och hon har ett fint rum med inspirerande bilder.''Nu några veckor senare så tänker jag på det fortfarande. Är ni fler som tänker så, att jag inte kan vara ledsen? Har hört förut någon gång att jag måste ju ha det bra, för jag är ju så glad hela tiden. Tackar en lärorik barndom, alla fantastiska individer i min närhet, en egen uppbyggd ekonomi och gåvan att ha bra självkänsla så jag inte skäms över mitt utseende för det. Allt detta gör att jag är väldigt priviligerad, och även om jag har blivit utsatt för mobbning och saknar ett minne där hela min familj skrattar tillsammans, så har jag aldrig behövt kämpa för livet, men jag kan ändå vara ledsen ibland, för alla människor har inre strider. 

 

Jag läst lite överallt på internet om vad hobbyfilosofer säger. Slutsatsen är att alla människor har olika saker de ser som lycka och framgång i livet. Själv har jag alltid trott att det har varit viktnedgång och pojkar. Nathan kanske trodde att min lycka var konsten. Grejen är dock att jag inte kan uttrycka mig genom konst. Jag har så många, starka känslor hela tiden och jag kan inte uttrycka dem. Känslorna handlar om allt ifrån hur glad jag blir över att någon annan vågar svara på mitt leende, till värken i hjärtat när man ser ens föredetta andra hälft skratta med någon annan, till uppskattningen utav himmelens färgsken, till en snabb tanke om att ens första kärlek är långt förlorad, till tacksamheten för människorna i min närhet, till att det finns så många vackra ansikten i världen som ger mig sånna känslorus, att jag inte vet hur jag ska kunna andas. På riktigt. Kan se en människa rusa förbi på stan och sedan tänka på det resten av dagen. Jag får ångest av alla ansiktet med fantastiska, egna ansiktsdrag och jag är rädd att människorna bakom ansikterna har komplex över dem. HUR ska jag kunna bearbeta det? Det mänskliga ansiktet kan vara ett konstverk och jag skulle kunna beskriva detaljerat om vad som är bra med just ditt ansikte. Har försökt att rita av från tanken, men har inte tekniken för att lyckas. Kan ju inte heller direkt gå runt och kyssa på alla ansikten, för det är inte socialt accepterat(än). 

 

Så kan ni som läser det här göra mig en tjänst? Acceptera ditt ansikte. Gör det för min skull, för jag lovar, på allt jag äger, att jag har tänkt på något bra med just ditt ansikte om jag har sett det någon gång. Kom ihåg att komposionen som ditt ansikte har är ett konstverk för någon, kanske en gud eller simpla Mandi. 

 

Puss och godnatt.